Hilledialekten

Bernard Bohlin beskrev hilledialekten i sin bok Hille socken i nutid och i gången tid från 1922, varifrån följande utdrag har hämtats:

Kommer man till Hille såsom främling, märker man snart ifråga om språk och talesätt, särskilt hos dess äldre inbyggare, vissa egendomligheter. Genom folkskolans verksamhet torde dessa dock småningom komma att helt försvinna. Hilledialekten säges dock ej vara annat än en avart av Ockelbodialekten, som talas ej blott i Gästrikland utan ock i Hälsingland. Endast några lösryckta exempel på denna snart utdöda Hilledialekts egendomligheter må här anföras. A får gärna ett brett Ä-ljud. Så uttalas karlar kärär. Å-ljudet förvandlas ibland till u, t. ex. stuppa = stoppa; huppa = hoppa. Ö blir y, t. ex myssa = mössa. I blir y, t. ex. svyn = svin. Man säger icke ”flaskan” (med bestämd artikel) utan ”flaska”; ej ”yxan” utan ”yxa”. ”Hon” heter ”ho”, ”det” heter ”hä”; ”min” heter ”mi”; ”din” – ”di”; ”dörren” – ”dörö”; ”nyckel” – ”nyttjel”; ”pojken” – ”pojttjen”. ”Kringt” betyder ”fort”; ”hävli” betyder god, bra; vurti = blivit; följa söarna = valla kreaturen o. s. v.

Sockenbornas språk och dialekt nämndes också kort av Abraham Abramsson Hülphers.

Och hos Språkrådet finns en transkription av en intervju på Hilledialekt.

Kommentarer inaktiverade.